Igår på VDM (väg dig mindre) pratade vi om en sak som är väldigt jobbigt för många, nämligen vikten.. Hon som har våran grupp vill att vi inte ska kolla oss blinda på vågen utan känna att vi mår bättre när vi väger mindre.. En siffra visar ju inte hur man mår..
Vi började då att prata om hur det känns när nån frågar hur mycket vi väger, om vi berättar det öppet eller om det är en hemlighet.. För många av oss är det en av de största hemligheter vi har, våra sambos och barn vet inte ens hur mycket vi väger, eller hur mycket vi vägde när vi var störst minst osv.. Och vikten är väldigt viktig ute i samhället, vi ska vara smala, väga lite, vara snygga, välutbildade osv.. Vi som ligger efter på nån av dom känner ofta skam, och vi i våran grupp känner skam över våran vikt!!
Två tjejer talade öppet om hur mycket de väger, va tuffa dom var!! Jag vet att jag inte väger mest i gruppen men inte ens där kan jag ta de siffrorna i min mun, jag skäms ändå.. Spelar ingen roll att vi sitter i samma båt, jag har dessutom svårt att tro att jag någonsin kan tala öppet om min vikt, jag skäms för mycket.. Att jag lät det gå för långt, att jag inte har haft orken, viljan, kunskapen och jävlar inamma nog för att gå ner snabbt och hålla mig där.. Jag har gått ner lite mer än 10kg, och borde ju vara glad över det, det är många kg.. Men istället känner jag bara att jag har så långt kvar, kanske är det för att jag trodde att jag själv skulle se sådan stor skillnad på mig själv, före och efter! Jag trodde att jag skulle börja gilla mig själv och mitt utseende bättre bara jag blev smalare, konstigt nog känns det nästan värre nu..
Jag vet att hur många kg jag än går ner så kommer det inte att göra allt bra, självklart måste jag jobba med mig själv.. Att vara smal gör ju mig inte atomatiskt lycklig, men kanske lite mera utan skam!
Ikväll är det tjejfest, och jag tänker glömma vikten för en stund! Bara skratta och ha skoj med tjejgänget!
Ha en fin kväll, vi hörs!
Kram Anna!
